Restaurangspråk
Sprang med några kompisar genom skyfallet på Drottninggatan bort mot restaurang Inferno som sägs ha så bra mat, i Blå Tornet där Strindberg bodde. Fullt med singelmän, minst tio år yngre än vi, som tittade upp från sin after-work-öl. Längst in i denna röd-vit-svarta lokal fanns ett mysigt bord med röda läderstolar och en soffa. Vi var de enda kvinnorna bland gästerna än så länge.
När vi bänkat oss kom servitören med menyn. Matlistan var väldigt kort i förhållande till dryckeslistan. Mest kraftiga köttrrätter med stekt potatis i olika former men det fanns lite rökta räkor och sparris som alternativ.
- Är det något särskilt du rekommenderar ikväll, frågade jag därför servitören.
- Ja, entrecoten är fin, svarade han.
- Är den välhängd, frågade jag då eftersom min kompis lite tyst till mig påpekade att entrecote kan vara så segt att äta.
- Förlåt, säger kyparen och stirrar på mig.
- Är den välhängd, frågar jag omigen, lite högre ifall han inte hörde.
- Vad menar du, säjer han då.
- Är köttet mört, förtydligar jag.
- Jasså, ja det är det väl, säjer han varpå jag plötsligt känner hur jag börjar rodna.
Vad trodde han att jag menade egentligen?
Efter att ha tagit emot vår beställning försvann han och resten av kvällen blev vi serverade av en kollega till honom.
