asa wallberg

- Mamma, jag har fått jobbet i Dublin, sa 19-åringen i telefon till mig på jobbet idag. Jag börjar om en vecka, den 1 september.

Oj.

Så fort. Så snart. Så kul. Så märkligt.
Så stor plötsligt, så liten nyss!

Sonen sticker iväg och köper fina blå byxor för det är dress code på IBM i Dublin. Jag tänker praktiskt och frågar om jag ska köpa honom en jättestor resväska.

Han kollar åldersgränsen på pubarna i Dublin. Jag kollar om barnförsäkringen gäller även på Irland och hur man skaffar hemförsäkring utomlands.

Han scannar sidor med möblerade lägenheterer i andra hand. Jag kollar möjligheterna till långweekend i Dublin i oktober.

Han sitter och gör budget för närmsta tiden i Dublin. Så klok och förnuftig han blivit!

Jag känner mig så otroligt glad och stolt över honom.
Och jättegammal.

I lördags var jag på den största kräftskivan jag hittills varit på: 400 personer längs med vägen vid vattnet.
Jag satt i mitten - häftigt att höra alla olika snapsvisor från de olika borden - på en gång!
Och kräftorna var jättegoda. Och solen gick sakta ner i kanske den sista ljumma sommarkvällen för i år....


Bordsgrannar åt ena och det andra hållet...........................                        

Sprang med några kompisar genom skyfallet på Drottninggatan bort mot restaurang Inferno som sägs ha så bra mat, i Blå Tornet där Strindberg bodde. Fullt med singelmän, minst tio år yngre än vi, som tittade upp från sin after-work-öl. Längst in i denna röd-vit-svarta lokal fanns ett mysigt bord med röda läderstolar och en soffa. Vi var de enda kvinnorna  bland gästerna än så länge.

När vi bänkat oss kom servitören med menyn. Matlistan var väldigt kort i förhållande till dryckeslistan. Mest kraftiga köttrrätter med stekt potatis i olika former men det fanns lite rökta räkor och sparris som alternativ.

- Är det något särskilt du rekommenderar ikväll, frågade jag därför servitören.
- Ja, entrecoten är fin, svarade han.
- Är den välhängd, frågade jag då eftersom min kompis lite tyst till mig påpekade att entrecote kan vara så segt att äta.
- Förlåt, säger kyparen och stirrar på mig.
- Är den välhängd, frågar jag omigen, lite högre ifall han inte hörde.
- Vad menar du, säjer han då.
- Är köttet mört, förtydligar jag.
- Jasså, ja det är det väl, säjer han varpå jag plötsligt känner hur jag börjar rodna.

Vad trodde han att jag menade egentligen?

Efter att ha tagit emot vår beställning försvann han och resten av kvällen blev vi serverade av en kollega till honom.

Med hjälp av boken "How to raise healthy goats" som min kompis Gunilla beställt till mig på adlibris blir jag inspirerad av att skaffa en. Enligt en annons i Dagens Nyheter kostar en tolv-veckors getflicka bara 500 kr. Gunilla är den enda person jag känner som kan mjölka en get så bara för den sakens skull vore det värt att skaffa en. När Gunilla sen mjölkat ut några liter ska vi ysta norsk, brun och hård getost som man skär med osthyvel. Eller odla lite Cheevree att lägga på rostat bröd och ringla honung över innan det åker in i ugnen. Getter är väldigt sällskapliga djur enligt Gunilla och boken, så kanske två vore bättre?  För vad ska jag fylla tomrummet med nu när min 19-årige son är på väg till Dublin och arbete på IBM? Min dotter Stella föreslår en utbytesstudent, men jag är inte säker på saken. Kanske geten bidrar mer till hushållet trots allt?

Livet är fullt av beslut att fatta!